Hej... Min häst är allvarligt sjuk. Hon står för närvarande på Ultuna Djurklinik för behandling, samtidingt som jag befinner mig på obestämd plats (i tankarna i alla fall). Jag funkar helt enkelt inte utan henne, håller på att bryta ihop helt och hållet så fort jag tänker på någonting som kan kopplas till henne. Till alla er som någon gång har varit tvungna att lämna eran älskades liv i någon annans händer, jag vet nu hur det känns. Men i alla fall, så här har de närmaste dagarna sett ut:

Torsdag 7/5: Jag åkte till stallet som vanligt men märkte att nåt inte stod riktigt rätt till med Matilda. Kunde inte riktigt sätta fingret på vad det var men nåt fel var det.
    När jag precis hade åkt hem igen ringde Emma och sa att hon hade lagt sig ner i boxen (innan de fått kvällsmat?!) och ville inte riktigt resa sig. Vid det laget börjde jag få hjärtklappning. Jag åkte dit igen och såg att hon låg ner i boxen och andades relativt tungt, då kunde jag inte hålla igen tårarna längre.
    Mamma ringde till veterinären som, snäll som hon är, kom dit omedelbart. Hon tyckte nämligen att det lät som sympyom för kolik. När hon kom fick Matilda en massa sprutor och hon gjorde även rektal på henne (eller vad det nu heter). Vet. sa också att hon måste hållas under bevakning under hela natten, så Eva var snäll och kom ner med fika och madrass åt mig.
    Det var nog den längsta natten i hela mitt liv. Med sammanlagt ca 10 min sömn fick jag sitta uppe och helt hjälplöst kolla hur Matilda plågades av smärtorna.

Fredag 8/5: På morgonen tyckte jag att hon hade blivit lite bättre, en avcheckning med Irene via telefon stärkte det.
    Eftersom att jag var tvungen att åka till skolan för att göra Nationella Prov lämnade jag Matilda under bevakning av Eva i några timmar. Men... Kl. 10.20 ringer Eva och säger att hennes tillstånd har försämrats och måste ner till Ultuna omedelbart. Jag lämnade skolan och åkte till stallet för att dra på henne på transporten. Notera nu att jag inte har sovit på en helt natt och var extremt trött och emotional.
    Vägen ner till Uppsala kändes som den längsta någonsin, men vi kom fram till slut och fick hjälp av en veterinär. Hon gjorde en massa tester (Matilda var kolugn hela tiden) och det visade sig sedan att hon hade drabbats av bukhinneinflamation. Hon kommer att bli kvar där den närmaste veckan för behandling...

Lördag 9/5: Nu sitter jag och väntar på ett samtal från Ultuna som säger att det är påväg åt rätt håll.