Nu är snart ännu en vecka passerad och Alla hjärtans dar närmar sig, jippi!!! Eller kanske inte... Detta innebär att hela denna "helvetes-söndag" så kommer nästan alla av mina kompisar vara upptagna med att bli uppvaktade av/uppvakta sin respektive samtidigt som jag kommer att sitta själv i min dystra ensamhet och förmodligen tröstäta i en massa snask. Jag tror att vi har drabbats av en slags epidemi där alla ska kila stadigt, inte för att jag missunnar dem det, absolut inte. Men alla tycks bli träffade av Amors pilar... alla förutom jag. Har funderat och åter funderat på vad detta kan bero på, kan det vara så att jag helt enkelt har något så oattraktivt hos mig att alla flyr sin kos? Eller är jag helt enkelt för kräsen? Nä, jag vet inte och just nu orkar jag inte riktigt fundera på det heller. Ensam är stark - ett uttryck som jag fullkomligt håller med om!

Det finns nog en person jag tror att jag kan vända mig till den dagen: min starkare hälft, min vapendragare i vått och torrt, en som inte håller på och fjantar sig i förhållanden - min kära syster. Nu lät det kanske som att hon aldrig träffar killar, det var inte så jag menade. Men hon känner helt enkelt inget behov av att binda upp sig än, jag tror att jag håller med henne lite. Jag tror dessutom att ödet har andra planer för mig just nu än att skaffa en partner.

Det här inlägget tillägnar jag alla ensamma där ute, hallelujah! Över och ut.