Jag var ute och gick häromdan och började, såsom många andra gör när de promenerar, att tänka på saker och ting. Jag tänkte på hur jäkla ensamt det är här uppe. Att det känns så jävla tomt utan sina två bästa kompisar vid sin sida, eller sina underbara syskon.
     Inte längre har jag två tvillingar som terroriserar mig med samtal om att de vill träffas, eller en irriterande lillebror som ockupperar datorn i flera timmar, eller en gapig storasyster som domderar hej vilt... Allt är tyst och ensamt. Visst blir det väl ett samtal då och då, men det är inte sig likt längre. Sandra och Erika pratar om vad de har gjort med sina kompisar, och jag vad jag gör. Klart att de ska göra det, jag menar, jag bor ju för fan flera mil ifrån dem. Men man får änså en slags ägande känsla av sina bästa polers, och jag känner alltid hur svartsjuke-trollet säger hej! vid sådana tillfällen. Att se hur de förändras (i kroppssrpåk och talesspråk) gör mig galen!!! Å andra sidan så är jag glad för deras skull.
    Jag vill också ha någos axel att gråta mot, någon att bekänna ASpinsamma saker för eller att bara asgarva med. Det är ju som sagt lite svårt att göra allt detta via telefon.
 
Men sen så vände jag på steken, jag har ju faktiskt två helcrazy och underbara vapendragare här: Johanna och Amanda. De förgyller min vardag och gör mig full ifan varje dag, så en eloge till dem! Sen så är ju faktiskt klassen helt jäkla underbar, bättre får man nog leta efter. Thank you alla goa gubbar för att ni välkomnade mig med öppna armar och för att ni är så snälla hela tiden. Att flytta till en helt främmande, och själv dessutom, är inte det lättaste vill jag lova.
    Tack också till Emma Pemma för att du är en så supergo tjej.

Nu ska jag dock släppa alla tunga tankar och åka till den bruden jag värderar allra högst, som alltid (okej, kanske inte alltid) ställer upp: Vilda Matilda. Haha, har jag blivit häst-nörd eller vad?

Puss o kram!